Saltängen användes under medeltiden som åkermark av stadsborna. Under första halvan av 1600-talet anlades Nya staden norr om Strömmen och man nådde området via Saltängsbron från 1614. Nya stadens rätvinkliga stadsplan är den äldsta bevarade i Sverige och den kom sedan att genomföras i resten av Norrköping.
Områdets äldsta dokumenterade namn är Norra Sult, omnämnt i Norrköpings privilegiebrev 1384. Namnet Saltängen förekom första gången 1538 och anknyter till områdets karaktär av vattensjuka strandängar. Förledet antas ha ungefär samma innebörd som det bohuslänska ordet ”salta” (strand vid saltvatten). Arthur Nordén ansåg dock att eftersom ängarna översvämmades av sötvatten från Strömmen torde termen ha lånats in från språkbruket längre ut längs Bråvikens södra sida där de saltvattenbemängda ängsmarkerna av lokalbefolkningen kallades sältingar (sanka strandängar).
Kvartersnamnen i västra delen av Saltängen hör mestadels till de ursprungliga från 1729. När Saltängen under 1800-talets andra hälft utvidgades med 27 kvarter öster om Varvsgatan fick 24 av dem namn efter sjö-, träsk- och kärrfåglar. Namnen på kvarteten i det nya området Inre hamnen föreslogs ”utifrån koppling till tidigare verksamheter som funnits i området”. Av stadsdelens först anlagda huvudgator har Slottsgatan kvar sitt ursprungliga namn medan Norra Strömsgatan numera heter Saltängsgatan. Det växande hamnområdet i öster stod för de flesta av stadens nytillkomna namn under början av 1800-talet.
