Jernbron som den då – år 1839 – hette, nuförtiden Gamlebro. Ursprungligen en teckning av den gode amatören, kapten L.W. Kylberg, återgiven i den 1836–40 utkomna ”Sverige framstäldt i teckningar”, senare förlaga för en Wilhelm Wiberg-målning, som vår bild är ett avtryck av. Av Gamle bro, som den dessförinnan kallats, hade året 1839 relativt nyligen blivit Jernbron, invigd 1832 och då den största järnbron i riket. Till vänster den sekelgamla kvarnrörelse, som fram emot 1800-talets slut skulle få namnet S:t Andreas kvarn. Till höger om bron en gammal färgaregård. som i ett sekel tillhört släkten Håhl men som under 1830-talet övergått i Carl Fredrik Falkenholms ägo.
Visst, det är en föregångare till våra dagars Gamlebro som här välver sin gjutjärnsbåge över Strömmen. Och nog känner Norrköpingsbon omgående igen vyn trots att ingenting längre är sig likt. Men även om de mänskliga skapelserna förgår så finns det i denna miljö likväl någonting som består.
Bron har haft många namn. Vid tidpunkten för den övre bilden, 1839, var den nybyggd och den nya konstruktionen gav också det nya namnet: Jernbron. Dessförinnan hade den genom århundradena hetat bland annat Norköpings bro, Stadzbron, Store bro – och Gamle bro. Det var kring dessa passage över den vilda Strömmen, som Norrköping växte fram
Rikshuvudvägen som förband Stockholm och Mälardalen med de västsvenska landskapen måste någonstans passera den strida älv, som för oss är känd som Motala ström. Passagen över detta respektinvigande naturliga hinder förlades till det smalaste stället, det s k ”noret”. Kanske fanns det där redan under 700-talet en bro, i så fall den äldsta föregångaren till Gamle bro. Invid bron uppfördes, enligt vad uråldriga sägner berättar, någon gång i forntidens töcken en befästning, från vilken klippan längre fram i tiden fick sitt namn – Knäppingsborg.
Det var en ytterligt viktig väg som passerade bron över Noret, en rikspulsåder. Längs den färdades kungarna på sina eriksgator, och här tågade trupper som skulle omflyttas mellan olika landsändar. Kring den här passagen över Strömmen växte ett litet samhälle, Norköping, fram. I närheten av bron uppstod ett handelstorg, som med tiden skulle börja kallas för det Gamla torget. Kyrkor byggdes. På 1300-talet hade Nor(r)köping utvecklats till en stor by, där man livnärde sig på fiske, jordbruk och kvarnhantering. Samhället var också något av en knutpunkt, varifrån vägförbindeler strålade ut åt olika håll.
Bron över noret förblev sedan långt fram i tiden en svårforcerad passage. Det fick bland andra Daniel Rantzau och hans danska trupper känna på, sedan de år 1567 ryckt segrande fram genom Halland och Småland och förhärjat den blomstrande handelsstaden Söderköping. Men Garnlebro, där de svenska trupperna förskansade sig, lyckades de aldrig ta sig över. I stället fick de efter en del strider slå till reträtt.
Om vi därmed återvänder till året 1839 och den övre bilden så tillhörde den låga byggnaden till vänster vad som sedan medeltiden gått under namnet Gamlebro frälsekvarn. Mot slutet av 1800-talet skulle rörelsen i ny regi byta namn till S:t Andreas kvarn, ombildas till aktiebolag och bygga nytt där på platsen. I början av 1920-talet flyttade sedan S:t Andreas kvarn ner till hamnen, när Holmens Bruks nya stora kraftverk Bergsbron-Havet skulle byggas. Kvarnbyggnaden från sekelslutet finns dock kvar än i dag, numera omgjord till ställverk.
Vänster om den här kvarnen låg en annan, Långåsens kvarn som förr om åren kallats bland annat Harald Arfvidssons kvarn. Ännu tidigare, 1624, finns den noterad som ”en kvarn, näst vid Gamle broändan, som hustru Ingred, salig Jöran Larssons hustru, häfdar. Den har många resor gått i köp”.
Båda dessa grannkvarnar invid den gamla bron, S:t Andreas och Långåsen för att nu använda de sentida namnen, ingick i det underhåll som drottning Christina tilldelades efter sin tronavsägelse vid mitten av 1600-talet. Den abdikerade drottningen fick staden Norrköping som ett slags underhållsförläning. Exdrottningen skulle ju leva också.
På den högra sidan av bron låg en färgaregård, som under ett sekels tid varit i släkten Håhls ägo. Till tomten hörde en liten trädgård, från vilken den då nykrönta drottning Fredrika, Gustav IV Adolfs gemål, den 13 juni år 1800 besåg” en båt bygd och styrd av Riksdagsmän från Uleåborgs län lyckligen styras” utför Strömmen; en händelse som också förevigats på ett samtida konstverk.
På 1830-talet övertogs sedan tomten av en Carl Fredrik Falkenholm, som drev den gamla färgerirörelsen vidare
På den nedre bilden blickar vi mot Strömmens andra sida, så som den tar sig ut på en litografi från 1853 av Elias Fredrik Martin. Det swartziska huset hade tillkommit vid 1840-talets början, med sin trädgård på sluttningarna ner mot Strömmen. Här ser vi ett Norrköping som förblivit sig mera likt. Vyn inramas av Stadstornet och Holmentornet, och husraden längs Järnbrogatan/Dalsgatan är till stor del bekant även för den nutida betraktaren.
Vid den här tiden levde ännu de medeltida näringarna kvar längs Strömmen, där man år 1858 kunde räkna till 8 kvarnar med 42 par stenar. Garverier och färgerier fanns det också gott om.
Emellertid så var det en föränderlig tid detta. In på 1850-talet sålde färgaren Falkenholm hela sin fastighet till fabrikören Schubert, som lät riva de gamla hantverkarhusen och i stället uppförde en stor klädesfabrik där på platsen (Återblicken 21-12). Det var storindustrin som började göra sitt intåg.
Men året 1839 var det fortfarande de gammaltida smånäringarna som helt och hållet dominerade längs Strömmens stränder.
14 år senare, en litografi av Elias Fredrik Martin från 1853. Flankerat av Stadstornet och Holmentornet tronar här i bildens mitt det swartziska residenset, byggt vid 1840-talets början. På klippan, där i förhistorisk tid enligt vad sägner och myter vet berätta vikingafästningen Knäppingsborg ska ha legat, ser vi hur Swartz’ trädgård med dess lusthus sluttar ned mot Strömmen. Husraden förbi Gamla torget har förblivit sig någotsånär lik.
Jan Nordström
(Återblicken, Folkbladet 1992-01-04)
