Exakta årtalet för den här vyn längs Strömmen känner vi inte till. Men av Hamnbron, som började byggas år 1913, syns ännu inte ett spår; antagligen är bilden från något av åren närmast dessförinnan. Invid högra bildkanten skymtar Gripsholmshuset, varifrån Hjalmar Lundgren lät blicken svepa längs Strömmens stränder. Vid kajen närmast pågår lastning av Bråvikenångaren Göta Kanal. Längs kajerna skymtar också åtskilliga andra små lastångare, och ur Strömsholmens lummiga buskage tittar en liten isbrytare fram. Andra huset fr v på andra sidan Strömmen revs 1916, det hade en gång i tiden (början av 1740-talet) byggts för sockerbruket Planeten. Längre bort längs Norra Strömsgatan (Saltängsgatan) bodde i början av 1800-talet den s k ”Gröna frun på Saltängen”, omnämnd av Hjalmar Lundgren (se även Återblicken 8-10-88).
”Från mina fönster” – skrev Hjalmar Lundgren år 1949 – ”och den varma årstiden från min balkong ser jag ut över Strömmen. Jag har bott här i långt mera än femtio år, sedan huset byggdes år 1894…”
Balkongen, det var hörnbalkongen i det s k Gripsholmshuset, skymtande på dagens båda bilder. Där bodde den f d stadsbibliotekarien och museichefen, författaren, boksamlaren m m.
Arkitekten hade, som framgår av det rundade hörntornet, inspirerats av den dåtida debatten kring restaureringen av Gripsholms slott. Och än i dag säger vi Gripsholmshuset om skapelsen där i korsningen mellan Fleminggatan (förr i tiden Södra Strömsgatan) och Kristinagatan (Östra Kyrkogatan).
Två trappor upp låg Hjalmar Lundgrens föräldrahem, och här bodde han sedan också större delen av sitt vuxna liv tillsammans med sin maka konstnärinnan Nora von Samson-Himmelstjerna.
Hjalmar Lundgren (1850-1953) levde för böcker och för svunna tidevarv. Han tycks ha varit en gammaldags och charmerande personlighet, som sina många offentliga värv till trots kände sig som något av en främling i den nya, förflackade tiden.
”Få har älskat böcker som Hjalmar Lundgren”, skrev författaren Bo Bergman i en nekrolog. Hemma hade stadsbibliotekarien sådär en 14.000 volymer, som han också dagligen umgicks med, med den gamla franska litteraturen som specialitet.
Men han var också som få fäst vid sin hemstad, det gamla Norrköping.
”Mer än ett halvsekel har jag haft samma utsikt för mina ögon” – fortsätter Hjalmar Lundgren det inledningsvis anförda citatet (hämtat från ”Minnespromenader i gammal stad” i ”Spridda bidrag till Norrköpings kulturhistoria”.)
”Och jag ser inte bara dagens Norrköping – jag ser också flydda tiders stad med minnen från olika epoker. Här från mina fönster utan att röra mig från stället ser jag mycket som sätter fantasin i rörelse”.
Mittemot, på andra sidan Strömmen, kunde den gamle mannen för sin inre syn framkalla Louis De Geers stenhus ”med 1600-talets trappstegsgavlar”.
Gärna föreställde han sig också hur ”Gröna frun på Saltängen” – Gustava Eleonora Lindahl, dotter till den från svenska kulturhistorien välbekante Christoffer Gjörwell – under det tidiga 1800-talet gick sina dagliga promenader längs Saltängsallén. En exentrisk gammal dam, på sina äldre dagar ständigt klädd i grönt.
Och han blickade bort mot Stadshuset, återkallande kung Karl Johan på soaré där och ”empire- och biedermeiertidens Norrköping i stela kadriljer och fransäser under de gamla kristallkronorna”.
Om han lutade sig över balkongräcket kunde han till höger, längs sin egen Södra Strömsgatan, se det låga hus som i hans ungdom och även senare kallades det Unérska efter ägaren, konsul Henry Unér, morfar till litteraturhistorikern John Landqvist.
I början av 1800-talet hade detta hus ägts och bebotts av kammarherren hos prinsessan Sofia Albertina, friherre Knut Henrik Leijonhufvud. Denne ”var en vitter man som utgivit flera dikter och från franskan översatt Tronchins Tal om partiandan”, skriver Hjalmar Lundgren med omisskännlig sympati.
Med gestalterna från det längesedan förgångna blandades också den gamle mannens personliga minnen – från skolårens skridskoåkning på Strömsholmen till musikkapellets toner, från studentvandringen över till den traditionella festen på Stömsholmen.
Och:
”Sitter jag någon försommarkväll härute på balkongen minns jag också de senaste skolårens ändlösa promenader kring kajer och hamn, där trånande gigor spelade från matkorgen, ändlösa promenader med vers och förtroende och framtidsdrömmar med vännen från prästgården här invid, vars gavel jag ständigt har för ögonen.”
Den vännen var kyrkoherdesonen Torsten Fogelqvist, senare riksbekant publicist men uppväxt i Hedvigs prästgård, där han hade sitt skrivbord vid gavelfönstret, vilket gjorde det möjligt för de båda unga vännerna att signalera till varandra.
Noterar Hjalmar Lundgren, som även erinrar om att den blivande stor kemisten Jöns Jakob Berzelius’ som barn bodde några år i just denna prästgård.
I en av sina många kulturhistoriska essäer talar Hjalmar Lundgren om ”den gustavianska tidens förfinade belevenhet, världsvana och lätta, eleganta umgängessätt. Där i det gustavianska tidevarvet, med det skimmer som eftervärlden låtit det insvepas i, kände sig nog också den gamle mannen mer hemmastadd än kanske någon annanstans.
Hjalmar Lundgren var en mycket lärd man, men han var också en finstämd lyriker, en romantiker, en drömmare. I ett annat kapitel i samma bok -. ”Borgmästarens testamente och andra skildringar från boksal och sommaräng” – berättar den då över 60-årige mannen md avväpnande öppenhet om hur han varje kväll, sedan han lagt sig och släckt lampan, ger sig ut på ”en lång resa”.
”Och det lustiga är att jag alls ej vet vart jag begiver mig. En resa blir det, men om den för mig till närliggande och bekanta nejder eller långt bort till andra länder eller kanske till alldeles nya och aldrig förr skådade, vet jag ej.
Och jag träffar så många människor på min färd. Gamla, längesedan försvunna och som jag alldeles glömt bort, kära vänner och de flyktigaste bekantskaper…”.
Den gamle mannen med sin djupa lärdom, hade både fantasin och barnasinnet i behåll. Och med hjärtat kvar i svunna tider stod han ofta vid sina fönster, blickande ut över sin på minnen så rika stad längs Strömmen.
Södra Strömsgatan (Fleminggatan), antagligen någon gång i början av 1910-talet. Tredje huset fr v är det, som konsul Unér och ännu tidigare kammarherre Leijonhufvud bodde. Det stod fortfarande kvar. Rivet är däremot det därnäst följande låga huset på andra sidan om korsningen med Kristinagatan. Där uppfördes i början av 1940-talet ett rejält HSB-bygge. Därbakom följer Gripsholmshuset, och ytterligare ett stycke bort gaveln på Hedvigs prästgård.
Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 29 januari 1994.
