Norrköping i flaggskrud, den 25 maj år 1893. Folket har samlats för att titta på den kungliga kortegen, som möjligen just har passerat. När själva kortegen åkte förbi var leden betydligt stramare. Fotografiet tillhör Stadsarkivet.
Den här närapå sekelgamla bilden kan tidsbestämmas med stor precision, på någon timma när. Året var 1893, dagen den 25 maj, klockan visade på omkring halv tre på eftermiddagen.
Folkmassorna på den festligt flaggprydda Saltängsbron var ute för att beskåda den kungliga kortegen – som möjligen just passerat, därav upplösningen i de nyss så strama leden.
Det var kung Oskar Il och hans kronprins, den blivande Gustav V, som denna dag under tio timmar gästade staden – dyrbar tid, som stadens fäder förstod att väl ta till vara. Så förnäma besök var inte vanliga. Förra gången kungen gästat Norrköping hade varit i samband med 1876 års stora lantbruksutställning.
Den kungliga avresan från Stockholm hade skett med ett extratåg strax efter klockan nio denna torsdagsmorgon. En högt uppsatt skara hade infunnit sig på centralstationen för att ta avsked, däribland prinsen Bernadotte, riksmarskalken friherre Bildt (jodå, även på den tiden!), svenska och norska statsrådet (unionen ägde ännu bestånd) m fl dignitärer.
Kungen var iskrudad generalsuniform och såg enligt referatet i Norrköpings Tidningar – vår huvudsakliga källa till den här artikeln – rask och livlig ut och ”samtalade på sitt vanliga förtroliga sätt med var och en av de närvarande”. Tåget avgick sedan ”under de qvarvarandes vördnadsfulla hälsningar”.
Det var kring middagstiden som det kungliga tåget anlände till Norrköpings station, där lokala celebriteter jämte i förväg nedrest hovfolk väntade på perrongen.
I kungens följe märktes krigsministern friherre Rappe, landshövding greve de la Gardie, generalmajor Gadd och biskop Billing. Gästerna togs högtidligen emot av Norrköpings mångårige borgmästare Carl Axel Rudolf Lothigius:
– Vi hälsa Eder välkommen på gammalsvenskt vis: Leve konungen! avslutade borgmästaren sitt tal, varefter följde fyrfaldigt hurrarop från den mötande skaran.
Utanför stationen väntade de mer vanliga undersåtarna i täta led. Främst stod godtemplarna, men där fanns också medlemmar från den liberala Arbetareföreningen som ville hylla sin konung även de.
Arbetareföreningen bör icke förväxlas med den socialistiska Arbetarklubben, där man var principfast republikansk och dessutom vid just den här tiden hade självaste superradikalen Hinke Bergegren som redaktör för sin tidning Proletären.
Från det hållet hade kungen inget som helst stöd att hämta. Och ännu skulle det dröja ett antal år innan arbetarrörelsen accepterade monarkin.
Kungen och kronprinsen kördes i vagn till vad som då kallades Grand Hotell, senare Standard, där de sedan flera gånger – till folkmassans ständiga jubel och hurrarop – visade sig ute på balkongen.
Till slut kom kung Oskar ut en sista gång och talade kort och värdigt till de församlade entusiastiska undersåtarna:
– Tack, mitt folk.
Kvart över två på eftermiddagen lämnade så de förnäma gästerna åter hotellet, för att anträda den kortege till vilken människorna på vår bild har samlats.
Denna festliga majdag ser vi Saltängsbron rikligt flaggprydd och träden längs Saltängsgatan (dåförtiden Norra Strömsgatan) i vårskrud. Längs Drottninggatan vajade en skog av flaggor, och flera affärer hade anbragt stora prydnader på fasaderna invid huvudgatan.
Vid Söder Tull vek kortegen av in på Södra Promenaden, förbi hurrande skolbarn och därefter vidare fram till militärskolan (nuvarande Komvux), där trupperna paraderade för sin konung och överbefälhavare.
Besök avlades även på Lennings vävskola och sjukhem liksom på Holmens Bruk, där bland annat det stora ångpannehuset beskådades. Kungen uttalade sin belåtenhet med ”det stora etablissementet, dess vackra lokaler och präktiga vattenfall” – noterades det i spalterna.
Det berättas också om hur kungen vid sitt besök i Matteuskyrkan – stadens nyaste kyrka, då endast årsgammal – uppvaktades av den gamle f d grenadjären Wärn från Jonstorp, som överlämnade en skrivelse vilken mottogs mycket vänligt av kungen.
Kungen lämnade skrivelsen vidare till sin kabinettskammarherre och gav den gamle soldaten löfte om att få sin önskan, vilken det nu var, uppfylld. Wärn fick också en peng. Det kunde löna sig att ”gå till kungs”.
Samma afton gav staden middag för kungen och kronprinsen i Stadshusets stora salong, där omkring 150 personer deltog och där bland annat musik av den ständigt lika aktuelle Mozart framfördes.
Stadsfullmäktiges ordförande, konsuln och bankdirektören John Philipson, höll ett lovtal till kungen och utbringade dennes skål medan den nytillträdde kyrkoherden i Matteus, Edvard Evers, läste upp egna hyllningsverser.
Och kungen svarade med ett tacktal:
– Mina herrar! Må det tillåtas mig uttala mitt rörda hjärtas tack för de skålar och välgångsönskningar, vilka ägnats såväl mig som drottningen och min här närvarande äldste käre son ..
Kungen hade också en del älskvärt all säga om den strävsamma staden och de goda undersåtarna där, innan del var dags att återvända till järnvägsstationen för att med nattåg fortsätta resan vars mål var Malmö. I samband med avfärden besåg sällskapet den pågående ombyggnaden av Fiskeby bro, där man beundrade utsikten i det vackra månskenet.
Och med del lämnade kung Oskar Il staden Norrköping dit han dock skulle återkomma åtminstone en gång – i samband med 1906 års konst-och industriutställning, då han bland annat växlade några ord om rosor med den unga köksflickan, som längre fram i livet skulle bli berömd under namnet Moa Martinson.
Jan Nordström
(Återblicken, Folkbladet 1992-01-11)
