Johannisborgs slottsruin, belägen på Saltängen norr om Motala ström strax utom Norrköping. Grunden till Johannisborgs slott lades den 3 maj 1613 af konung Johan III:s son, hertig Johan af Östergötland, men det blef icke färdigt förr än några år efter hertigens död, som inträffade 1618. Slottet var bestämdt till enkesäte åt hans gemål, men äfven hon afled redan fem månader efter sin man. Då de voro barnlösa, gick slottet till kronan.
Vid denna byggnads uppförande blef allmogen inom provinsen mycket använd med körslor och derjemte utarmad genom en särskild skatt, hvilken blef dem pålagd under namn af Norrköpingshjelpen. Slottet var befästadt med djupa grafvar och dubbla vallar, hvilka voro bestyckade med 30 adertonpundiga jernkanoner. Sjelfva byggnaden var uppförd af tegel samt hade i trenne våningar trettiosex stora eldrum. Taket var af koppar, brutet allt efter sjelfva byggnadens form. Tornbyggnader, prydda med vackra spiror, voro utbyggda en på hvardera gafveländan och tvenne på hvar sin långsida. Det hela synes hafva haft ett särdeles prydligt utseende. Kommendanter härstädes voro Pierre Bo Margalli, adl. Granatenfelt, kommendant härstädes 1642 och i Norrköping 1644 samt slottshauptmannen Henrik Primeroos 1651. Bland kände befallningsmän nämnas Nils Johansson från 1649 och Johan Person Moretus, förut stadssyndikus i Norrköping, från 1655.
Slottet underhölls länge, men år 1720 tillät konung Fredrik I, att då det tillföljd af den lösa, sanka och odugliga vallen sjunkit, så att det var alldeles förderfvadt och obrukbart, detsamma skulle få raseras, och sten och andra materialier användas till återuppbyggandet af de offentliga hus i Norrköping, som året förut blifvit uppbrända af ryssarne, detta så mycket mer som slottet var odugligt till allt försvar. Såsom ett vittne för efterkommande, hvarest Johannisborgs slott en gång varit beläget, lemnades qvar det till borggården förande porthvalfvet, hvilket stod under tak ända till år 1806, då åskan den 21 juli antände sjelfva tornspetsen, hvarefter inom få minuter koppartaket, allt trävirke och portarna voro af elden förstörda. Den nedsmälta kopparen och jernet uppsamlades och försåldes för kronans räkning. Numera finnes endast sjelfva portingången jemte deröfver befintliga murar till tvenne våningars höjd samt obetydliga lemningar af vallarne öfriga.
Följande inskrift, huggen i teljsten, å ena sidan af denna portöppning har till efterverlden bevarat minnet af slottets grundläggning: Den högbemälte Furste och Herre, JOHAN med Guds Nåde, Sver. Göth. Wend. Arffurste, Hertig till Östergötland etc. hafver denna fästning funderaoch bygga låtit, Gudi till ära, sig och sina förvandter och efterkommande till nytto och godo, och begynt år 1613 then 3 Maji på sitt ålders år det tjugondefemte. Denna inskrift finnes äfven på latin, men de äro nu delvis skadade. Dessutom finnes hugget i sten ett porträtt af hertig Johan äfvensom hans och hans gemåls vapen m. m. Öfverst läses följande ord: Deus noster protector.
Ruinen med borggård och vallar står under landshöfdingens boställsrätt, enligt utslag af den 16 mars 1838.
Vid tiden för uppförandet af detta slott skref en latinsk skald följande vers om detsamma :
Sub Borea struitur prælustris Principis aula,
A gio magnifico nomine dicta fuvt,
Qvam latis uinis amplectitur agger et amnis etc,
hvilket af Broocman öfversattes sålunda:
Vid Norrköping i norr nu bygges upp ett fäste
Af sten ett präktigt hus, östgöta hertigs näste.
Af hvilkens dyra namn sitt namn det månde få;
Det ligger i grön äng och famnas af en å.
Med ruinen äro i folkets mun förenade ett par obetydliga sagor. Enligt den ena skulle en gosse vid ett besök härstädes funnit hela porthvalfvet besatt med glänsande fiskfjäll. Han skall då hafva fyllt sina fickor med desamme, men då han vid hemkomsten började att plocka upp fjällen, hade de blifvit förvandlade till klingande silfvermynt. Det säges att man sedermera härstädes förgäfves sökt efter dylika fjäll. Vid ett annat tillfälle skall en gosse lagt sig att sofva i porthvalfvet. Vid sitt uppvaknande, såg han framför sig en skön qvinlig varelse, hvilken bjöd honom att följa med sig genom den dörr, som i detsamma öppnade sig i porthvalfvet. Då gossen ej villfor hennes begäran, försvann hon plötsligen, utan att gossen kunde förmärka, hvarthän hon tog vägen.
Anton Ridderstad, Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland. Förra delen. A-L, Norrköping 1875-1877
