Över 1906 års lantbruksutställning blickar vi bort mot stora hyreshus längs våras dagars Trozelligatan. Till höger om dessa kan man ana S:t Johannes kyrkogård, landskyrkogården. Den vänstra av de båda hyreskasernerna kallades på sin tid, har vi erfarit, för ”Kapellgården”. Strax till vänster därom skönjer vi ett annat något större hus på Askebygatan, på vars fasad man kan läsa Zenith margarin”. Ett stycke längre åt vänster skymtar, omedelbart till vänster om bildens mitt, en större paviljong som hörde till utställningen, och därbakom höjer sig ett par hyreskaserner vid Petter Swartzgatan som vette ut mot Holmstad och S:t Johannes då helt nya kyrka. Till dessa hyreshus ska vi återkomma i en följande Återblicken. Bilden utgör en hopmontering av två fotografier, som tillhör Wilhelm Wiberg-samlingen i Stadsbibliotekets Norrköpingsrum. Ett av dessa fotografier var infört i Återblicken den 8 april 1995.
Södra Förstaden växte fram kring vad som i dag är Trozelligatan och Nelinsgatan, Petter Swartzgatan och Askebygatan samt Gamla Övägen. Det var en förstadsbildning bortom den samlade stadsbebyggelsen, i början kallad Nya staden.
Norrköpings dåvarande borgmästare Elis Grenander ägde mark här. Han sålde tomter och uppdrog i början av 1860-talet åt stadsingenjören att göra upp en byggnadsplan för den lantliga nejden.
Till en början uppfördes där främst friliggande hus för medelklassen. Och efter det att avsevärt mera ruffiga förstäder växt fram på andra sidan staden, i norr, fick området sitt slutliga namn – Södra Förstaden, till skillnad från de beryktade Norra Förstäderna.
Framemot sekelskiftet kompletterades sedan Södra Förstaden med hyreskaserner för fabriksarbetare, lätt urskiljbara på dagens båda vyer.
Äldst på platsen var emellertid S:t Johannes kyrkogård, på den här tiden kallad landskyrkogården. Den hade tagits i bruk 1813, då landskyrkan S:t Johannes fortfarande låg inne vid stadens huvudgata – den nuvarande Hörsalen.
Under sina första årtionden gjorde landskyrkogården allt skäl för sitt namn, där den låg långt utanför stadsbebyggelsen. Södra Promenaden och paradbebyggelsen där var då ännu inte en påtänkta, och Norrköpings stad glesnade till utkant redan vid S:t Persgatan.
Där på landskyrkogården begravdes de fattiga på ena sidan, de bemedlade på den andra. Till de notabiliteter som vilar där hör Jacob von Leesen med donationen av vattenverket och släkten Trozelli, (Holmens bruk), som har sin familjegrav där. Båda har fått ge namn åt gator, som än i denna dag omgärdar kyrkogården.
Där låg således landskyrkogården i fridsam avskildhet fram till 1860-talet, då Södra Förstaden började ta form.
I omedelbar anslutning till kyrkogården anlades då ett snickeri – ytterst olämpligt och pietetslöst, fanns det de som ansåg.
Anläggningen skulle mot slutet av seklet växa till en hel fabrik, den av mången ihågkomna Snickerifabriken Kondoren, som sedan fanns kvar långt fram i tiden. Numera är ett höghus beläget där på platsen.
Mittemot kyrkogården och snickerifabriken återfanns den trekantiga markbit, som i äldre tider bar namnet Muraregärdet och som stadsfullmäktige 1878 ställde till läroverkets förfogande som exercis- och målskjutningsplats.
Läroverkseleverna kallades i folkmun för ”getter”, och därav fick också exercisplatsen nu sitt namn – Getängen.
Platsen kallades emellanåt även för Bergmans äng, efter de törstiga individer som efter att först ha köpt sin öl på Bergmans bryggeri nere på Västra S:t Persgatan begav sig ut dit, längst vad som numera är Bryggaregatan. Det förekom, att supbröderna svinade ner på den närbelägna gamla kyrkogården.
Vid spetsen för Getängens gröna triangel uppfördes sedan år 1894, på andra sidan vägen, ett ridhus med stallar.
Bakom den anläggningen stod snickerifabrikens ägare M. Ljungqvist, som själv var bosatt i Södra Förstaden och som även han har fått sin sista viloplats på den gamla kyrkogården, strax intill sina forna fabriksdomäner. Ljungqvist startade också pianofabriken Gustafson & Ljungqvist, som till en början inrymdes i snickerifabriken.
Ridhuset fanns kvar fram till 1930-talets senare del, då i ytterligt ruffigt skick och en skamfläck för omgivningen.
Mellan Södra Förstaden och Söder Tull/Kristinaskolan ser vi de arealer, som användes till 1906 års lantbruksutställning (Återblicken 8-4).
Där hade det sett lite annorlunda ut några år tidigare, något av åren mot slutet av 1800-talet, då unga Mia (i Moa Martinsons ”Mor gifter sig”) tillsammans med en grannfru från Holmstad passerade en sen kväll för att leta rätt på Mias mamma, som skulle städa inne på Bergmans redan nämnda bryggeri.
”Långt bortåt stadstullen” stod, berättar Moa, mot den mörknande himlen en rad gamla pilar som liknade höga ryttare.
Och mörkt var det under träden, och som de rasslade där hon och den tjocka grannfrun gick fram …
I en av 1890-talets hyreskaserner för arbetare på Petter Swartzgatan 24 – se bilden ovan – växte Frans Andersson, Norrköping upp på 1910- och 20-talen.
Om hans minnen från den tidens Södra Förstaden ska den följande Återblicken handla.
Södra Förstaden, som vi har överblickar, hade börjat växa fram på 1860-talet då också Södra Promenaden drogs fram. Här ses vad som i dag är Trozelligatan bilda gräns för Södra Förstaden mot det område, som 1906 togs i anspråk för lantbruksutställningen. I rät vinkel mot Trozelligatan sträcker sig Petter Swartzgatan långt till höger i vyn ner mot nedre bildkanten. De båda gatorna inramar här en stor del av Södra Förstaden, medan på andra sidan den dåvarande Gamla Övägen slingrar sig förbi den lilla förortsbildningen. På hitsidan satte Såpkullens höjder en naturlig gräns för bebyggelsen. Getängen bildar mittför läroverket en triangel, vid vars spets vi, på andra sidan vägen, återfinner ridhuset från 1894. Snett emot ridhuset ligger Snickerifabriken Kondoren. Bortom utställningsområdet löper landsvägen mot Söderköping, bakom vilken vi i högra bildkanten ser handelsträdgården Fridtuna (Återblicken 18-3-95). Ännu ett stycke längre bort skymtar den likaledes trädkantade inledningen av landsvägen mot Dagsberg. Vyn är ett utsnitt ur ”Norrköping i fågelperspektiv 1906”, ett mästerverk i sitt slag av tecknaren och litografen Anton Marcko.
Jan Nordström
(Återblicken i Folkbladet 1995-05-27)
