Denna byggnad har sin bakgrundshistoria i och omkring åbackarna. Längs de vackra åbackarna invid Motala Ström pågick allt som oftast diskussioner av olika slag mellan de unga textilarbetarna som arbetade vid stadens textilfabriker. Att åbackarna var en populär samlingsplats var inte särskilt anmärkningsvärt, för platserna längs med åbackarna är än idag populära bland Norrköpingsborna och även för de tillresta. År 1860 pågick diskussioner om att skapa en förening för arbetare där tanken bakom den var att skapa mognad, dels genom bildning samt att genom socialt umgänge öka möjligheten till att lättare komma in det samhälleliga livet. Föreningen var dock anpassad till män och därför var kvinnor inte tillåtna att bli medlemmar. Stadgarna förbjöd kvinnor, religion och politik.
Föreningen hade många eldsjälar och bland dessa fanns en man som senare skulle komma att rita det hus där föreningen under många år hade sina lokaler, hans namn var A P Slättengren. Den blott 21-årige Slättengren kom att bli ordförande. Slättengren var själv en skicklig stensättare och var inte heller obekant med att sitta vid ritbordet. Det framgår senare när unge Slättengren vinner den tävlingen som föreningen utlyste när den äntligen hade möjligheten att uppföra ett eget hus.
I föreningen ingick bland annat Slättengrens vän, den unge klädesvävaren G Kahlson. Kahlson själv var inte bara en skicklig vävare utan var också en skicklig och noggrann textare och hans sinne för räkning var gott, därav utsågs han till sekreterare. Föreningen kom att bli mycket populär bland stadens arbetare, speciellt när en kassa avsedd för sjukdom och begravning startades. Kassan kom att bli en trygghet bland arbetarna, för någon ersättning från arbetsgivare var vid denna tidpunkt obefintlig. Föreningen hade efter tre år vuxit och hade vid detta tillfälle över 1000 medlemmar.
Genom aktieteckning kunde man bygga det hus som Slättengren ritade i samband med den arkitekttävling som föreningen utlyste 1863. En tomt i kvarteret Täppan köptes för 17 000 kronor och där uppfördes sedan huset på mindre än ett år. Efter att huset stod klart i fjärde kvartalet 1864 invigdes huset den 8 januari 1865. Invigningen skedde med pompa och stått och salongen var fylld av stolta arbetare. Föreningen kom senare att förutom bildning även starta en teaterrörelse. Bildandet av den rörelsen blev så stor att teatern blev rikskänd och på dess scen har bland annat en ung Edvin Adolphsson debuterat 1912. Även John Harryson scendebuterade på Arbisteatern, blott 14 år gammal. Föreningen drev teatern under mottot ”Nytta och Nöje”. Ur Arbisteatern har många lysande skådespelare och dansare fötts och fler lysande talanger kommer säkerligen att föddas, ur nuvarande teaterchefen Robin Karlssons ensemble.
Huset i sig ritades i en mycket elegant nyklassicism där fasaden till husets attikavåning har mycket vackra och påkostade målningar och dekorationer. Fasadens mittendel har välvda fönster och fasaden påminner i denna del om det Swartziska huset i kvarteret Knäppingsborg. Mittendelen har också mycket vackra pilstrar. Vid taket finns en vacker front é spice med inskriptionen ”Enighet ger styrka”. Husets fasad har i övrigt ljusbeige kalkfärg på slätputs. I bottenvåningen är fasaden blockrusticerad. Sockelvåningen består av block av granit. Fönstren till mittendelen av huset och portarna är i original och är ytterst välbehållna och välunderhållna. Övriga fönster är av sentida karaktär. Fönster och dörrar är målade i en mörkröd kulör. Taket är lagt med svart falsad plåt.
Inredningen är ytterst välbevarad där bland annat salongens tak består av ett välvt tak med infällda kassetter som är dekorationsmålade med blomsterslingor och änglar. I mitten av salongens tak finns en mycket vacker takkrona, troligen från 1865. Längs salongens sidor finns läktargångar med ådringsmålade väggar. Läktargångarna är nyligen renoverade och återställda i ursprungsskick. Salongens möbler är av sentida karaktär, franskt kafémöblemang. Alla väggar är i övrigt ådringsmålade och flertalet pardörrar finns bevarade och är sedan renovering fernissade. I schweizeridelen är inredningen välbevarad med bland annat ådringsmålade dörrar och väggar. Bord och stolar har en prägel av tidigt 1900-tals möblemang.
Byggnaden dokumenterades år 2011 av Daniel Hörnestam.
