Den 3 oktober 1965 avled Arthur Nordén. Han var född i Norrköping den 22 december 1891. Student där vårterminen 1910, blev han i Uppsala fil. kand. maj 1913, fil. mag. dec. 1923, fil. lic. sept. 1925 och fil. dr 1926.

Under sin studietid hade emellertid Nordén innehaft flera tjänster. I 6 år, 1912-1918, var han folkhögskollärare, vid Molkoms folkhögskola i Värmland, vid Lunnevads i Östergötland och vid Hvilan i Skåne. Han hade också livligt medarbetat i pressen, särskilt i Norrköpings Tidningar, och blev 1918-1920 redaktionssekreterare i denna tidning. Tidigt hade han också intresserat sig för film och tjänstgjorde under åren 1920 och 1921 som litterär rådgivare i Svensk Filmindustri. Emellertid återgick han till skoltjänst, var 1921-1923 lärare vid Norrköpings kommunala mellanskola och fick därefter stadigvarande tjänstgöring i Vasa realskola i Stockholm, 1925-1933 som e. o. lärare och därefter som adjunkt i modersmålet och tyska till pensioneringen 1958.

Arthur Nordéns forskning var ovanligt mångskiftande ifråga om ämnesområden, men den hade ändock en ovanligt enhetlig karaktär. Det sistnämnda berodde på, att den i största utsträckning var inriktad på hans hemprovins Östergötland och framför allt på den speciella hembygden, Norrköpingstrakten.

Det är också typiskt, att hans första verk var ett tillsammans med dåvarande pastorsadjunkten i Norrköping, sedermera hovpredikanten och kyrkoherden i Västra och Östra Ed m.m. Gustaf Malmberg 1913 utgivet arbete »Vårt gamla Norrköping». Här bidrog Nordén med tre avdelningar »Stadsplanens namnmysterier», »Nöjen» och »Personager och episoder i hundraåriga annonser». I dessa utredningar visade sig Arthur Nordén som en väl bevandrad kulturhistoriker, vilken ur historiska källor och gamla tidningar fått fram ett mycket intressant material. Man finner här flera sidor, som han senare i sin forskning gärna kom tillbaka till, ortnamnsforskningen och teaterhistorien. Han diskuterade i korthet betydelsen av namnet Norrköping (jfr straxt nedan). Vidare kunde han t.ex. påvisa, efter vilka personer, yrkesgrupper, offentliga byggnader och lokaliteter osv. de flesta gator och kvarter fått sina namn och ofta, när detta skett. Ur gamla tidningar, teaterprogram, kungörelser m.m. kunde han dra fram mycket okänt material om teaterlivet i Norrköping, vilket florerade under andra hälften av 1700-talet och omkring år 1800. Även om det offentliga nöjeslivet på Stadshuset, surbrunnen Himmelstadlund, vars brunnssalong även fick tjäna som teater, Strömsholmen m.m. har han funnit mycket intressant från samma tid och under en stor del av 1800-talet.

Nordén intresserade sig också för att samla uppgifter om Ulla Winblad, vars verkliga namn ju var Maria Christina Kiellström, och hennes första man sjötullsvisitören Eric Nordström under de 9 år de intill hans död bodde i Norrköping. Han sammanställde det viktigaste ur rättegångshandlingar, som framför allt rörde den oregerlige och åt dryckenskap hemfallne maken, i en publikation 1914 »Bacchi Prästinnas gifte», som dock blott utkom i en »manuskriptupplaga» på 25 ex. (några utdrag tryckta i Samlaren 1914).

Arthur Nordén fortsatte under årens lopp träget sina forskningar i Norrköpings historia, vilket bl. a. resulterade i hans 1918 utgivna stora verk: »Norrköpings medeltid. Ett diplomatarium norcopense». I detta, som omfattade tiden 1180-1521 och även innehöll kommentarer av utgivaren, upptogos också diplomen rörande stadens grannförsamlingar.

1915 publicerade Nordén en motsvarighet till sin första skrift om Norrköping: »Linköpings gator och gränder. Namnhistoriska kuriosa». Här behandlade han, ehuru mera kortfattat än i den förra, kvarter- och gatunamnen och namnen på mera offentliga platser. Även här diskuterade han först stadsnamnet, där han ansluter sig till tydningen av första leden som ’ljung, (ljung)hed’.

Nordén fortsatte ensam serien »Vårt gamla Norrköping» med ett arbete »Norrköpingsbygdens fornminnen. En vägvisare vid hembygdsströftåg», av vilket första häftet kom 1915 och behandlade Borgs socken, det andra 1916 med underrubriken »Om Bråvalla slag och andra sagominnen från Norrköping» Ö. Eneby socken. I dessa ha till ortnamnsstudierna särskilt två nya moment kommit till, som senare skulle upptaga en mycket stor del i Arthur Nordéns produktion, de fasta fornlämningarna och sagotraditionerna.

Vad ortnamnen beträffar, är det av särskilt intresse, att han i första häftet ingående motiverar den åsikt, som han redan i arbetet av 1913 i korthet slutit sig till: att första ledet i namnet Norrköping icke är väderstrecksbeteckningen norr, utan ett ord nor med betydelsen ’trångt ställe i vattendrag’. Denna förträngning skulle enligt Nordén vara det oerhört viktiga passet vid Gamlebro, »där stora rikslandsvägen gick öfver den strida älfven». I det tidigare arbetet hade han också pekat på den här belägna holmen Knäppingsborg. där det bör ha funnits en befästning på Knäppingen. dvs. ’den lilla knappen, det lilla runda berget”. Nordén anför flera med detta nor sammansatta namn i närheten. Namnet har så, när ordet nor under medeltiden dog ut, missuppfattats som innehållande väderstrecksbeteckningen, som också skrevs med enkelt r, och så har Söderköping fått sitt namn i motsättning till »den norra köpingen».

Nordén utsträckte med tiden sina ortnamnsstudier till trakten kring Norrköping. Ett resultat härav var hans 1921 utkomna skrift »Spår av hedendom vid Norrköping», vilket icke endast behandlade de kultiska ortnamnen, utan även framdrog fornlämningar, som kunde ha samband med dem.

Vad de fasta fornlämningarna beträffar, har Arthur Nordén flerstädes betygat, att hans intresse för Norrköpingstraktens fornlämningar väcktes, när han som skolpojke av en lärare fick i sin hand dåvarande prins Gustaf Adolfs, vår nuvarande konungs, uppsats »Fornlämningar i trakten kring Norrköping» i Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening 1904. Prinsen hade året dessförinnan gjort en fornminnesinventering i Norrköpingstrakten, och särskilt hade han därvid upptäckt nya hällristningar till de sedan gammalt berömda. Nordén hade nu med entusiasm tagit i tu med att fortsätta detta arbete, och redan i häftena av »Norrköpingsbygdens fornminnen» kunde han redovisa en rik skörd av nyupptäckta bilder. Med en outtröttlig energi fortsatte han sin jakt på hällristningar under ännu ett tiotal år med, som vi skola se, storartade resultat och utsträckte forskningarna även till andra på ristningar mindre rika delar av Östergötland.

De ifrågavarande häftena innehöllo framför allt en deskriptiv behandling av fornlämningarna, men redan i andra häftet vill han i skeppsbilderna se ett uttryck för dödskult: hällristningsskeppet var den båt, på vilken den döde färdades till den andra världen.

Snart tog Nordén upp hällristningsproblemen till särskild behandling. Det skedde i en uppsats »Hällristningarnas kronologi och betydelse» i Ymer 1917, föranledd av Gunnar Ekholms året därförinnan i samma tidskrift publicerade uppsats »De skandinaviska hällristningarna och deras betydelse». I denna framlade han skäl emot Ekholms teori om typutvecklingen av hällristningsskeppen. Däremot instämmer han helt i Ekholms tydning av ristningarna som uttryck för dödskult. Bl. a. vill han bestyrka detta genom konstaterandet att gravrösen av bronsålderskaraktär i åtskilliga fall i Östergötland, Skåne och – som Ekhoff redan på 1800-talet påvisat – i Bohuslän ligga i samband med hällristningar. Han drar också in i diskussionen ristningarna på Kiviksgravens hällar, som han anser återge begravningsriter och symboler vid denna, och paralleller till dessa bilder ä hällristningar.

Åt den berömda Kiviksgraven och dess problem ägnade Nordén samma är en särskild skrift »Bildgåtan i bronsåldersgraven vid Kivik. En nyckel till hällristningarnas problem». Han lämnar här först en på rättegångsprotokoll grundad framställning av upptäckten av själva graven är 1748 av två husmän, vilka oriktigt misstänkta för att ha hittat skatter i några månader höllos i rannsakningshäkte, innan de släpptes fria, och för de obetydliga fynd, bl.a. en bit av ett bronssvärd, som av andra tillstädeskommande gjordes i graven. Han behandlar så gravens konstruktion och anför paralleller från olika håll i Norden med gravar med ristade hällar. Följer så en datering, som han anger till bronsålderns per. 2. Nordén hade själv vid några tillfällen undersökt stenarna, varav en varit försvunnen sedan slutet av 1700-talet, varför man för den är hänvisad till gamla avbildningar, och meddelar sina resultat, som på flera punkter avvika frän de tidigare teckningarna. Kommer så tolkningen. Denna går ut på, att vid gravläggningen »alla livets goda makter göras närvarande vid graven genom att deras heliga tecken: solens hjul, Tors yxa, Tyrs(?) spjut, det heliga hästparet framföras i en procession. I denna ingår även de döda andarnas färdemedel, dödsskeppet, dödsvagnen, Helskorna. Unga hingstar få döda varandra, och deras utströmmande livskraft – ett utflöde från det heliga hästparet – göres tillgängligt för den döde. Vidare ingingo säkerligen även offer i begravningsritualen. Ett stort antal fågelklädda präster – tjänande den livsbringande fågeln – synes därvid ha spelat en viktig roll. Slutligen blåser man i horn och lurar och slår på gong-gongliknande instrument, måhända för att skrämma bort de livsfientliga makterna. Därefter offras processionstecken och övriga i ritualen ingående föremål i en närbelägen mosse». Och för att den döde, som kan ha många vanskligheter i graven, skall få »en varaktigare hjälp» avbildar man på gravstenarna »den heliga gravläggningsceremonien med alla dess besvärjelsetecken för de livsfrämjande makterna».

Ehuru det givetvis är omöjligt att säga, i vad mån Nordéns tolkning träffat det rätta, är den under alla förhållanden ett fascinerande uttryck för hans suggestiva förmåga att tänka sig in i en forntida föreställningsvärld.

Arthur Nordéns Kivikskrift upplevde två nya upplagor. I omarbetning, men med i stort sett samma innehåll, ingick den som nr 1, 1926, i serien Svenska Fornminnesplatser, Vägledningar utgivna genom Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien; 1930 kom en ny förkortad upplaga av denna.

Under sitt mångåriga upptäckararbete av hällristningarna publicerade Arthur Nordén i fortsättningen flera skrifter. 1923 utgav han ett planschverk »Felsbilder der Provinz Ostgotland in Auswahl» (= Kulturen der Erde bd X: Werke der Urgermanen: Schwedische Felsbilder Bd II). I den populärt hållna texten ansåg han, att hällristningarna börjat som dödsmagi och därefter i stort övergått till fruktbarhetskult; förmodligen har Nordén intagit denna förändrade uppfattning under intryck av Oscar Almgren, som börjat utveckla sina åsikter om hällristningarna som avbildningar av kultceremonier främst i fruktbarhetskultens tjänst. I uppsatsen »Kring hällristningsgåtan» i Meddelanden från Östergötlands Fornminnes- och Museiförening 1923-24 betonar han särskilt hällristningarnas samband med fruktbarhetskulten och stöder det bl.a. med påpekandet, att de östgötska hällristningarna nästan alla ligga »å små bergklackar i åkermark». Liksom i tidigare skrifter markerar han sin tro på personliga gudaväsen, t.ex. Tor och Tyr, redan under bronsåldern. Med sistnämnda åsikt sammanhänger hans resultat i uppsatsen »Sankt Olofsyxan» i Fornvännen 1925; här konstaterade han, att nästan alla Östergötlands säkra Tornamn ha ett geografiskt sammanhang med åt Olof ägnade kyrkor samt att Norrköpingstrakten, som under yngre järnåldern är landskapets centrum för Torskulten och under medeltiden för dyrkan av S:t Olof, redan på hällristningarnas tid är centrum för yxkulten i landskapet. När den märkliga ristningen Brandskogsskeppet i Boglösa socken i Uppland upptäcktes 1925, skrev Nordén i Fornvännen samma år en artikel »Brandskogs-skeppet. Vår bronsålders märkligaste skeppsbild». Ehuru han påpekar, att djurhuvudena på Brandskogsskeppets stävar påminna om sådana på skeppsbilder på rakknivar från yngre bronsåldern, finner han dock en datering till per. 2 av denna ålder sannolikast och menar, att motiven på hällristningarna levat kvar i trä- och textilkonst, som vi nu icke ha i behåll, och därför kunnat upptagas på t.ex. sena rakknivar av brons. Numera är det klart, att Brandskogsskeppet tillhör slutet av bronsåldern (jfr min utredning i Fornvännen 1954 sid. 277 ff.) liksom att hällristningarna fortsätta genom hela bronsåldern.

1926 var Nordén färdig att i en stor publikation lägga fram hela det östgötska hällristningsmaterialet, nu tillsammans med det övriga materialet från landskapets bronsålder. Det skedde i den stora doktorsavhandlingen »Östergötlands bronsålder». Nordén hade nu bragt upp hällristningsmaterialet till den väldiga siffran av omkring 5 000 bilder från omkring 330 lokaler. Av dessa hade han själv upptäckt 3 000-4 000. Därmed hade Östergötland ryckt upp till det jämte Bohuslän viktigaste hällristningsområdet i Skandinavien och ett av de allra förnämsta i hela Europa. Otvivelaktigt var detta en vetenskaplig bragd.

Avhandlingen börjar med en genomgång period för period av de s.k. lösa fynden samt av gravfynd och offerfynd. Därpå följer beskrivningen av hela det väldiga hällristningsmaterialet. Allt är redovisat med yttersta omsorg, med ett förstklassigt bildmaterial, i texten bl.a. en rad flygfotografier över olika hällristningslokaler.

Även författarens slutsatser präglas av största gedigenhet. Efter en diskussion av nivåproblemet studerar Nordén utbredningen av fynden och finner, att de främst koncentrera sig till ett bälte över mellersta Östergötland och framför allt följa den gamla huvudvägen Norrköping-Linköping-Alvastra. Nordén ser på vissa punkter kontinuitet i bebyggelsen fram till våra dagar; hällristningarna ligga ofta på platserna för de i historisk tid kända byarna. I allmänhet synes bebyggelsen ha varit spridd. Endast på platsen för det nuvarande Norrköping finner Nordén anledning antaga en starkare koncentration till ett primitivt samhälle, denna punkt så viktig ur den inre trafikens synpunkt och för handeln utifrån havet. Här skulle enligt hans antagande ha funnits en klunga nära varandra liggande »bondbyar», som kantade stranden, strömleden och landsvägen västerut. Därefter kommer författaren in på de olika problem, som röra hällristningarna, kronologien, teknik, komposition och stil, varvid han urskiljer en rad olika »mästare». I fråga om tolkningen ansluter han sig närmast till Almgrens, att de skulle vara uttryck för en sol- och fruktbarhetskult och återge ceremonier och symboler frän denna kult; avsikten med ristningarna skulle vara att bevara kraften av dessa kultceremonier. Han framhåller här starkt ristningshällarnas samband med åkerjorden. Slutligen diskuterar Nordén förbindelserna med Söderns områden och vill här för äldre bronsåldern i första rummet betona, icke, som man i allmänhet främst räknade med, inflytelser tvärs över kontinenten, utan längs Europas västkust, ytterst frän den iberiska halvön.

Ingen svensk arkeolog har tidigare i sin doktorsavhandling framlagt ett så väldigt material, upptäckt av honom själv. Utan tvivel kommer den alltid att betraktas som ett av de stora bestående verken om svensk bronsålder.

1936 utgav Nordén som nr 25 i serien Svenska fornminnesplatser en populär översikt över »Norrköpingsbygdens hällristningar». Det kan tilläggas, att han i Mannus Bd 39, 1939, lämnade en översikt »Die Schiffbaukunst der nordischen Bronzezeit», där han efter en kort översikt över de verkliga forntida båtarna ger ett »lexikon» med rika avbildningar av hällristningsskepp och med kronologiska uppgifter, skeppstypernas utveckling, konstruktion osv.

Ungefär samtidigt som doktorsavhandlingen lämnade Arthur Nordén, i Meddelanden frän Östergötlands Fornminnes- och Museiförening 1925-26, en av bildsidor för olika tidsskeden åtföljd kort översikt över »Östergötlands förhistoria».

I det 1916 utgivna andra häftet av »Norrköpingsbygdens fornminnen» hade Arthur Nordén även kommit in på sagotraditionerna, huvudsakligen dem om Bråvalla slag. Några år tidigare, 1913, hade jag i min doktorsavhandling »Studier över Svärges hedna litteratur» på grund av studium av de till berättelserna om slaget knutna konungaätterna, av skildringarna av Harald Hildetands och Rings begravningar m.m. velat hävda, att slaget verkligen ägt rum och att, trots all senare utbrodering, det alltså fanns en kärna av sanning i källorna. Nordén anslöt sig till denna åsikt och kunde riktigare än sina föregångare lokalisera platsen för slaget; källorna ange den tydligt som slätten nedanför Kolmårdskanten norr om Norrköping. Han accepterade också den datering av slaget till framemot är 750 – tidigare hade man tänkt på 500-talet – som framgick av mina dateringar i den 1914 utkomna skriften »Svärges älsta konungalängder som källa för svensk historia». Under årens lopp fördjupade sig Nordén nu i sago- och sägentraditionerna om trakten norr om Norrköping och utgav 1922 ett arbete »Saga och sägen i Bråbygden». Det gällde här både fornlitteraturen och nutida sägenskatt.

Arbetet inledes med en undersökning över Eddans ryktbara dikter om Helge Hundingsbane. 1919 utgavs den 1915 avlidne lantbrukaren – han hade i sin ungdom studerat nordisk filologi i Uppsala – Ture Hederströms avhandling »Fornsagor och Eddakväden i geografisk belysning», del 2, vari denne ville söka visa, att dessa dikter behandlade händelser och personer i Norrköpingstrakten och Södermanland under 600-talet och voro författade inom det förra området någon tid efter de besjungna händelserna. Nordén anslöt sig till denna åsikt och lyckades på vissa punkter förbättra Hederströms i stor utsträckning otillfredsställande ortnamnsidentifieringar. Han kommer så in på fornsagornas vittnesbörd om Bråvallaslaget och ger ungefär samma synpunkter som redan 1916, men tror sig också bland mycket oursprungligt i nutida sägner om Bråvallaslaget i Bråbygden även finna en grundstomme av uråldrig tradition. Härnäst behandlar han de sägner, som nu finnas knutna till Norrköpingbygdens talrika fornborgar. Av särskilt intresse är, att han funnit den gamla nordiska litteraturens berättelse om Ragnar Lodbrok, som vinner jarl Herröds dotter Tora Borgarhjort genom att döda den orm, hon ursprungligen fått som gåva av sin fader i den väl omgärdade boning, där han placerat henne, men som sedan växt till en väldig orm, vilken ligger om hennes hus, knuten till fornborgen Torsklint i Kolmårdsberget. Såväl Ragnar som Tora äro väl sekundärt inkomna i sagan – Tora har fått sitt namn efter borgen – men Nordén tror, att till Torsklint tidigt varit knutet ett motiv om en jungfru, som befrias av en kämpe, vilken dödar den orm, som vaktar henne. I arbetet har Nordén även meddelat en mängd sägner av olika slag.

Följande år, 1923, tryckte Nordén en liten skrift »Ramundersagan i ny belysning». Han identifierade här den särskilt till berget Ramshäll vid Söderköping knutna, men även frän mänga andra håll i Nordén bekanta sagohjälten Ramunder med den från en medeltida isländsk fornaldarsaga, Hrómundar saga Greipssonar, kända titelpersonen, en identifiering, som gjorts redan på 1700-talet, men senare övergivits. Han påpekar också i sagan anknytningar till sagokretsen om Helge Hundingsbane. I en uppsats »Ramundertraditionen på svensk mark» i Folkminnen och Folktankar 1930 behandlade han anknytningen till Hervararsagans småländska Arngrimsätt och den Ama, som denne Arngrim tog till hustru. I två uppsatser, »Ombärg och Omma» och »En uppteckning om Omma» i Språkvetenskapliga sällskapets i Uppsala förhandlingar» 1910-1912, hade jag identifierat sagans Ama med Ombergs Omma, och Nordén utvecklar närmare överensstämmelse mellan uppgifterna om Arngrims giftermål med Ama och att Ramunder uppges fara till Omberg för att fira bröllop med Omma. Ursprungligen har Ramshälls jätte dock ej hetat Ramunder; i en källa frän förra hälften av 1700-talet heter han Grims Hrani (jfr Arngrimsättens namn på -grimr).

Ett annat östgötskt sagomotiv, som sysselsatte Nordén, var det, som knyter sig till ryttarbilderna på Kimstads kyrkas tak, vilket han behandlade i uppsatsen »Prinsbröderna och ryttarenviget om kronan», i Folkminnen och Folktankar 1929. I en ganska invecklad och knappast övertygande framställning söker Nordén en utveckling från ett mera allmänt broderkampmotiv över ett från Beowulf känt brodermord i den götiska kungaätten och vidare till Alrik-Eriksagan för att till sist låta motivet knytas till de av Adam av Bremen omtalade båda kungaättlingarna Erik, som efter Stenkils död 1066 kämpade om makten, men som båda stupade.

Mitt under dessa intensiva forskningar rörande arkeologi och sagotraditioner hann Arthur Nordén också med att redigera en ny upplaga, 1923, om Östergötland i Svenska Turistföreningens resehandböcker; han gav den i långt högre grad än tidigare en kulturhistorisk inriktning.

Det var naturligt, att Arthur Nordén ville sätta spaden i jorden i Bråbygden, särskilt vid Ringstad, tydligen den viktigaste forntida platsen, belägen på den över Bråbygden framstrykande åsen. Nordén hade redan i häfte 2 av »Norrköpingsbygdens fornminnen» givit en kort beskrivning över fornlämningarna där och annorstädes i trakten. Nils Åberg hade 1913, 1915 utgrävt 6 gravar vid Ringstad. 1917 och 1918 började nu Nordén tillsammans med Bror Schnittger utgrävningar där, som han sedan ensam fortsatte 1925-1928; även på andra häll i Bråbygden gjordes utgrävningar. Man konstaterade vid Ringstad två stora komplex av hustomtningar – delvis tidigare kända – och klarlade, att det intill dem belägna gravtältet var av mycket stor omfattning; även på andra håll i närheten finnas gravgrupper. Gravundersökningarna visade, att bebyggelsen anlagts någon gång under första eller andra århundradet e.Kr., och befolkningen har tydligen undan för undan tillväxt. Mot slutet av 400-talet har uppenbarligen inträtt en orolig tid; det är nu bygdeborgarna i Östergötland börja anläggas, bl.a. några i Kolmårdskanten ovanför Ringstad; sannolikt ha de östgötska bygdeborgarna anlagts till försvar mot främst svearna, som nu börjat kraftigare attackera sina grannar i söder. Vid denna tid bygger man vid Ringstad en ny, större gård; i hustomtningarna av denna har Nordén gjort fynd ifrån tiden ca 475-ca 600. Gården har tydligen haft en träbefästning; stenramar och stenläggningar ha utgjort grund för denna och stenrader underlag för hägnader. Etter 700-talet sker vid Ringstad en stor nedgång i gravantalet, vilket märkligt stämmer med tiden för Bråvallaslaget och ger vid handen, att det är genom detta slag och Östergötlands därpå följande införlivande i sveaväldet, som gården mist sin betydelse. Ett antal gravar med till det yttre vikingatidstyp finns dock, och i gårdskomplexen ha fynd ifrån äldre medeltid gjorts.

Nordén blev 1929 färdig med en stor avhandling »Östergötlands järnålder» I, varvid han gav en detaljerad redogörelse för undersökningarna vid Ringstad och på andra håll i Bråbygden och tidigare framkomna fynd samt sagokretsarna kring Helge Hundingsbane och därtill anknuten diktning, vidare om Tora Borgarhjort och Bråvalla slag.

Samtidigt som detta arbete förelåg en uppsats av Nordén »Stångebro och Gamlabro», i Ymer 1929, där han kom tillbaka till problemen om Norrköpings och Linköpings uppkomst. Han ställde uppkomsten av viktiga orter där i samband med nödvändigheten att slå broar över Motala ström och Stångån. Han visade, att vid »Stångebro» anträffats 10 föremål från brons- och järnåldern, tydande på platsens tidiga betydenhet. Dessa broar blevo huvudbroar för Eriksgatan. Han nämner också något om Eriksgatans sträckning genom Kolmården och Bråbygden liksom väster om Linköping till Vättern. I en samtidigt i Sydsvenska Ortnamnssällskapets Årsskrift 1928-1929 tryckt uppsats, »Stäng som bronamn» tolkade han detta ord som ’bro, pålverk’. I arbetet »Östergötlands järnålder» I, hade Arthur Nordén i korthet omnämnt märkliga fornlämningar på ett ställe något utanför Norrköpingsområdet, vid Bodaviken mellan Sandviken och Marmorbruket på norra Bråviksstranden. Här hade den om Kolmårdens förhistoriska minnesmärken högt förtjänte folkskolläraren Torsten Engström 1925 upptäckt husgrunder lika dem vid Ringstad. Engström och Nordén gjorde en provgrävning, som dock icke lämnade daterande fynd. Intill husgrunderna befinna sig fyra små gravgrupper; Nordén undersökte 1926 tre gravar på två av dem, dock även här utan tidsbestämmande fynd. 1936 tog Nordén itu med utförligare undersökningar. Han utgrävde nu ett tiotal gravar på tre av gravgrupperna, dock alltjämnt utan daterande fynd. Men i hustomtningarna hittades en del föremål, och i en gjorde Nordén ett lyckofynd: här fann han en s.k. guldgubbe, ett litet tunt guldbleck, med i detta fall en man och en kvinna, som kyssa varandra. Intressant var, att fyndplatsen utgjorde det ställe där högsätet bör ha stått. Även på andra håll i Norden ha sådana guldbleck hittats på motsvarande platser i hustomtningar. Då man från den gamla nordiska litteraturen vet, att husbondefolket även använde högsätet som sovplats, tolkar Nordén guldblecken med kärlekspar som amuletter, avsedda att skapa lycka för husbondefolket. I en särskild uppsats »Le problème des ’Bonshommes en or’» i Acta Archaeol., IX, 1938, har han närmare utvecklat sin åsikt. Guldblecket härrör närmast ifrån 600-talet e.Kr. Det är det äldsta föremålet i husgrunderna, som f.ö. lämnat sparsamma fynd från fortsättningen av järnåldern och från medeltiden.

Nordén menade, att gårdsanläggningen vid Boda skulle vara det äldsta Svintuna, som senare flyttades norrut till en plats, där nu en kastal från äldre medeltid finns och där namn på Svintuna existera; det skulle vara här, som sveakonungen på sin Eriksgata kom in i Östergötland och mottog östgötarnas gisslan. I det sammanhanget kom Nordén in på Eriksgatans sträckning, som han fann gå markerad av gravar och gravfält liksom av en ravin ned till Bråviksstranden och vidare västerut in på Bråbolandet. Det fanns emellertid även en väg från Bodaområdet över Bråviken till Svensksund, medeltidens Swinasund, i Konungsunds socken. Bodagården skulle snarast vara en anläggning från detta, där gravfält från folkvandringstid föreligga. Nordén skrev om dessa problem en uppsats »Svintuna och dess kastal vid Eriksgatan» i Fornvännen 1933. Hans åsikter, som han tidigare utvecklat i pressen, föranledde både före och efter denna uppsats en livlig polemik med flera forskare.

Det kan även i detta sammanhang nämnas, att Nordén i Fornvännen 1931 i en artikel »Sverigenamnet och Enköpingsbygden» velat stödja Elis Wadsteins i uppsatsen »Sveriges namn» i Fornvännen 1930 framförda åsikt, att namnet svear hörde samman med ett medelnederländskt swin ’upptorkat eller grunt ställe vid strand’, vilket skulle inga i ortnamnet Svinnegarn, med att detta ord skulle passa. Utmärkt för den grunda Svinesundsviken i Östergötland; han menade också, att det faktum att Upplands centrum under äldre bronsåldern var just sydvästra Uppland talade för att sveanamnet uppstått här.

I en ny stor volym, del I: 2 av »Östergötlands järnålder», 1938, redovisade Nordén i detalj för grävningarna vid Boda och diskuterade de med Svintuna förknippade problemen. Största delen av denna volym ägnades emellertid ett annat problem: de östgötska fornborgarna. Efter Oscar Almgrens utgrävningar 1906, 1907 på Boberget vid Svensksund, fortsatta av Bror Schnittger här och på andra borgar i Östergötland, tog överstelöjtnant N. D. Edlund ledningen av den östgötska borgforskningen; han kartlade på ett utmärkt sätt större delen av de östgötska fornborgarna, men gjorde inga utgrävningar. Emellertid gick Edlund bort 1931, och nu övertog Nordén uppgiften, slutförde karteringen och företog några mindre omfattande utgrävningar. Av Östergötlands ca 100 kända fornborgar utgöras alla(?) av bergpartier med stenvallar med undantag för borgen Odensborg nära Odenfors vid Svartån en bit ifrån dess mynning i Roxen, som är en jordborg med jordvall; här gjordes vackra fynd 1934 av Erik Floderus och Nils Tidmark, 1938 av Thord Lindell.

Nordén lämnade i denna del av »Östergötlands järnålder» en beskrivning över varje borg, dess läge och utseende, han ingår även på borgarnas namn, där sådana förekomma, och de folktraditioner, som varit eller äro förknippade med de östgötska fornborgarna. På 15 av dessa hade mer eller mindre omfattande utgrävningar ägt rum, varav 9 givit daterande fynd. Nordén lämnar en mycket noggrann redogörelse för fyndmaterialet. Det visar sig, att praktiskt taget alla daterbara fynd härröra från ett mycket begränsat skede, tiden ca 475-ca 500, mitt skede VI: 2. Vi föras här till en av de stora ödesmättade epokerna i Nordéns historia med väldiga skakningar inom flera områden. Så veta vi ju, att under denna tid striderna mellan svearna och sydligare folk varit intensiva. I denna våldsamma brytningstid måste de östgötska borgarna intaga en betydelsefull plats. De vittna om, att väldiga anfall riktats även mot Östergötland under denna tid. Emellertid yttrar sig Nordén icke närmare om dessa problem.

I den ifrågavarande avhandlingen har Nordén även behandlat två långa, låga vallar av jord, sten eller bäggedera, som gå frän norr till söder i Västra Husby socken. Enligt Nordén skulle de liksom risgärden i den därbelägna Storån vara försvarsverk från tiden 400-750 för Östergötlands försvar, framför allt emot svearna.

Ett arkeologiskt problem, som också sysselsatte Nordén, var de särskilt i Östergötland vanliga stensträngarna. Nordén ägnade dem en uppsats »Stensträngarnas ålder och uppgift» i Fornvännen 1930 och fann dem åtminstone betygade från slutet av den romerska järnåldern till slutet av Vendeltiden eller äldre vikingatid, och, då de ofta äro förbundna med gravar, ansåg han dem delvis ha haft kultiskt syfte. I sammanhang med denna uppsats står en annan, »Gåtfullt i svensk gravfältstopografi», i »Studier tillägnade Gunnar Ekholm 13.3.1934», vari Nordén sätter en del stensträngar och långsmala stenanläggningar i samband med tron på de dödas möjlighet att emellanåt lämna graven och de levandes att begränsa deras väg till sådana »helbroar».

Som nr 29 i serien Svenska Fornminnesplatser gav Nordén 1937 en populär översikt »Norrköpingsbygdens järnåldersminnen».

Arthur Nordén hade emellertid för alla arbeten med Östergötlands järnålder ej glömt bort de äldre perioderna. Viktigt var, att han vid Bergsmon i Borgs socken straxt sv. om Norrköping genom tillfälliga fynd av främst några yxor av äldre stenålderstyp kunde konstatera en boplats frän Litorinatid straxt ovanför en havsnivå av ca 40 m. ö. b. Tillsammans med geologen Harald Thomasson och folkskollärare Torsten Engström gjorde han en efterundersökning. Han publicerade fynden i den gemensamt med de två nämnda forskarna och Olov Janse utgivna skriften »Stenåldersboplatser i Östergötland» I (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar del 37: 2-5), 1932.

Ett problem, som i hög grad kom att fängsla Arthur Nordén, var, huruvida hällristningsseden kunnat leva kvar efter bronsålderns slut. Visserligen finnas under hela den förromerska järnåldern och under större delen av den romerska järnåldern inga belägg härför, men på en sten i en gravkista vid Smiss i Eke socken på Gotland från tiden omkring är 300 e.Kr. är ett skepp inristat och även senare exempel på ristning på gravkista finnas. Och tillsammans med en runinskrift från omkring år 500 på en fjällvägg vid Kärstad mellan Utvik och Innvik vid Nordfjord i västra Norge ses skepp av tydlig bronsålderstyp. Nordén ifrågasatte även en urnordisk runinskrift intill ett ristat typiskt bronsåldersskepp vid den bekanta hällristningsplatsen vid Himmelstadlund invid Norrköping. Han förmodade, att seden att på gravhällar inrista figurer – vi ha ovan sett att det enligt honom gällde dödsmagi – trots allt levat kvar in i yngre romersk tid. Man måste dock säga sig, att tomrummet från yngre bronsålder och dit är besvärande. Dessa bilder på gravhällarna skulle i och med kännedomen om runskriften ha ersatts av magiska runinskrifter, som ju under runskriftens tidigare århundraden förekomma på gravhällar i Sverige och Norge. Han behandlade problemet först i en uppsats »Hällristningstraditionen och den urnordiska runskriften» i Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. Kronprins Gustaf Adolf, utgivna av Svenska Fornminnesföreningen, 1932, och därpå utförligare i uppsatsen »Från Kivik till Eggjum» I-III i Fornvännen 1934, 1936.

På 1930-talet kom Arthur Nordén på grund av dessa problem att livligt intressera sig för runforskningen. 1929 hade vid Oklunda i Östra Husby socken på Vikbolandet upptäckts en runsten, av vars inskrift han i en uppsats »Ett rättsdokument från en fornsvensk offerlund» i Fornvännen 1931 gav den första tolkningen; han visade, att den handlade om en man, som saker till dräp sökt sig in i ett »vi» och inom dess fredskrets sonade sitt brott och fått förlikning. Mycken möda nedlade han på tolkningen av magiska inskrifter på stenar och föremål och skrev därom en ganska utförlig utredning »Magiska runinskrifter» i Arkiv för nordisk filologi del 53, 1937. Samtidigt tolkade han i en uppsats i Fornvännen en kort innan konstaterad magisk runinskrift från folkvandringstiden på en sten nära Söderköping: »Söderköpingsstenen. En nyfunnen runsten med magiskt syfte frän ’Övergångstiden’». Sina studier i runmagi fortsatte Nordén med den 1943 utkomna avhandlingen »Bidrag till svensk runforskning» i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar del 55: Antikvariska Studier 1. Här behandlade han ingående de talrika magiska runblocken och diskuterade även de berömda runstenarna frän Rök och Kälvesten i Östergötland och Sparlösa i Västergötland, enligt Nordén vittnande om platser för var sitt »vi». Av icke minst intresse var, att han på en förut ej synlig sida av den 1938 ur kyrkomuren i Västra Stenby uttagna Kälvestensstenen kunde konstatera en man Öjvind, som »föll österut med Ejvisl», enligt Nordéns säkert riktiga identifiering samme Ejvisl, som omnämns på den samtida Sparlösastenen i Västergötland. Då denna kan dateras till slutet av 700-talet eller omkring är 800, fann Nordén det sannolikast, att bägge fallit i Balticum i samband med att svearna måst lämna de kolonier, som de haft där och av vilka den främsta var Grobin-Seeburg. I en uppsats »Felszeichnungen und Runenschrift» i Runenberichte Bd I, Heft 2, 1941, diskuterade han det eventuella sambandet mellan hällristningar och runor. Han gick emot den från visst tyskt håll lanserade teorin, att vissa hällristningstecken skulle ha ideografisk betydelse och ha bidragit till att ge en del runor deras utseende och namn.

I samband med sina studier om forntida helgedomar kom Nordén in på frågan om de forntida tingen. Här kan särskilt nämnas hans uppsats »Tingfjäl och bäsing» i Fornvännen 1938. Han menade, att den vanligaste formen av tingsplats icke varit tingshögar eller s.k. domareringar, utan fyrkantiga inhägnader, bestående av stenrader, på vilka placerats stockar. En sådan inhägnad kallades bäsing och stockramarna fjälar.

I hans senaste produktion trädde för Arthur Nordén arkeologi och språkforskning i bakgrunden. Han tog nu upp sin ungdoms teaterhistoriska forskning. Den resulterade i två band på sammanlagt bortåt 600 sidor om »Norrköpings äldre teatrar», det första »1700-talets teater», 1955, och det andra »Saltängsteatern 1798-1850», 1957, utgörande nr 6 och 7 i Föreningen Gamla Norrköpings publikationsserie berörande Norrköpings och Norrköpingstraktens kulturhistoria. Det är ett oerhört rikt och värdefullt material, som Nordén här dragit fram och behandlat.

Skolmannen Arthur Nordén skulle även under sina senare är ägna sig ät skolhistorisk verksamhet. Resultaten härav kommo i en läcker volym »Jacob–Vasa realskola 300 år» 1961, där till hans historik fogats berättelser rörande skolan av August Blanche och minnen frän skoltiden av berömda lärjungar som August Strindberg och Carl Milles samt en skildring av Henrik Schück och R. Sohlman av Alfred Nobels skolår.

Helt skulle dock icke Nordén lämna sina tidigare huvudintressen. Så skrev han i Fornvännen 1960 en uppsats »Sibberyd, Röks prästgård och Rökstenens Sibbe helgedomsvårdare», där han gjorde den lyckliga sammanställningen av denne och det i närheten av den ursprungliga platsen för Rökstenen belägna Sibberyd. I en uppsats i Fornvännen 1961 »’Sparlösa’ och ’Kälvesten’, våra äldsta historiska runinskrifter» utbyggde han vidare sina tolkningar av dessa stenar.

Till sist skulle dock Arthur Nordén även återvända till sagotraditionerna intill hemstaden. 1961 utgav han en liten skrift »Sägen och fornminne i Fiskebybygden», där han populärt redogjorde för de fasta fornminnena – här hade Per Lundströms undersökningar på det stora gravfältet vid Fiskeby 1951 och 1952 kommit till – och sagotraditionerna i Bråbygden.

Arthur Nordén var utan tvekan en av de mångsidigaste forskarna inom sin samtids svenska kulturvetenskap. Han hade en sällsynt lätthet att sätta sig in i skilda problem och besatt en sjudande vitalitet. Han hade en förnäm skriftlig framställningsförmåga, tränad i journalistikens tjänst, och han behärskade på ett elegant sätt det talade ordets konst. Stundom kunde väl hans snabbhet i tanke och penna komma honom att framställa antaganden, som han senare tog tillbaka.

En begåvning som Nordén borde rätteligen ha utnyttjats på en akademisk post. Men trots sitt skolarbete, för vilket han var varmt intresserad, är det förvånande vilken omfattande vetenskaplig produktion han hann med; han besatt för forskningen en verklig lidelse.

Liksom Arthur Nordén i hög grad var trogen i sin vänskap, förblev han under hela sitt liv sin hembygd trogen i sin forskning. Främst genom honom har Norrköpingstrakten blivit ett av Sveriges viktigaste områden i arkeologiskt avseende. Få ha dragit fram och bearbetat så mycket nytt material som han. Vad han därmed uträttat skall för alltid bevara åt honom ett aktat namn, och hittills har ingen kunnat göra honom rangen stridig som den främste utforskaren av Östergötlands forntid.

Birger Nerman

Fornvännen 1966, häfte 2