Under en period på 10 veckor hösten 2012 genomförde Stiftelsen Kulturmiljövård (KM) en slutundersökning av delar av kvarteret Mjölnaren i Norrköping. Kvarteret ligger centralt i stadskärnan, inom fornlämningsområdet för Norrköpings medeltida stadslager (RAÄ 96:1). Arbetsföretaget utfördes på uppdrag av Norrköpings kommun med anledning av planerad detaljplaneläggning, efter beslut från Länsstyrelsen i Östergötlands län. Projektledare var Kristina Jonsson från KM, med Ellinor Larsson som biträdande projektledare.
Vid undersökningen påträffades arkeologiska lämningar från ett antal skilda tidsperioder. De äldsta bestod av enstaka nedgrävningar och härdar från bronsålder och äldre järnålder, vilka vid den tiden låg på toppen av en ås nära det vatten som idag är Motala ström. Nästa användningsfas av platsen representerades av gravar från övergången vikingatid–tidig medeltid. 38 gravar undersöktes, men de utgör endast delar av det totala antalet som har funnits på platsen. Gravplatsens totala utbredning har inte gått att avgränsa, men det finns uppgifter om att begravningar påträffats även i de kvarter som angränsar till Mjölnarens östra sida. Då den östligast belägna graven inom kvarteret fick en datering till högmedeltid, kan den samt de ovan nämnda tidigare gravfynden tillhöra en senare kyrkogård belägen vid S:ta Gertruds kapell. Ingen kyrkobyggnad påträffades i anslutning till de tidigmedeltida gravarna, och möjligen har där aldrig funnits någon – gravplatsen kan utgöra en så kallad gravgård, en tidigkristen gravplats utan kyrka/kapell.
Någon säker medeltida bostadsbebyggelse kunde inte konstateras, men däremot undersöktes vad som tolkats som ett högmedeltida kvarnhus med tillhörande kvarnränna. Kvarnrännans sidor var förstärkta av träväggar uppförda i skiftesverksteknik. Trä från konstruktionen har daterats med hjälp av dendrokronologisk analys till tidigt 1300-tal (1304/1305). I anslutning till byggnationen fanns ytterligare två träkonstruktioner som möjligen kan ha utgjort mindre bodar i anslutning till kvarnkomplexet. Vid denna tid förefaller en naturlig eller grävd vattenfåra ha löpt över kvarterets östra delar, för att fortsätta norrut längs det som idag är Västgötegatan. Vattenfåran har under senmedeltid fyllts igen med ris, träflis, gödsel m.m., möjligen i samband med att man har bedrivit
garveriverksamhet på platsen.
Bostadsbebyggelse och en regelriktig tomtindelning kan ses i lämningarna från 1600-tal och framåt. Tre hus från 1600-tal – två av dem med anslutande träbroläggningar – undersöktes, och även ett antal andra träkonstruktioner som en knuttimrad avfallsbinge eller brunn samt träspänger över det sanka område som tidigare varit en vattenfylld sänka. Bebyggelsen i kvarteret har brandhärjats vid flera tillfällen under 1700-talet, och få spår påträffades av de hus som har funnits där i perioden mellan den sista stora branden 1719 och den mer manifesta bebyggelsen som uppfördes under andra halvan av 1800-talet. En tegelmurad källare samt odlingslager utgjorde huvuddelen av de lämningar som undersöktes från 1700-tal.
Fyndmaterialet från undersökningen bestod till största delen (ca 42%) av skärvor av keramik och bränd lera, framför allt yngre rödgods men även stengods, fajans, flintgods, yngre vit- och svartgods samt en skärva äldre rödgods. Den näst största fyndkategorin var föremål av järn; till exempel knivar, beslag, krampor, spikar och en ”spansk ryttare”. Det framkom även ett relativt stort lädermaterial (huvudsakligen delar av skor från senmedeltid och 1600-tal), och även enstaka textilfynd. Övriga fyndkategorier var glas (fönster- och kärlglas), brons (bleck, mynt etc.), silver (en ring), sten (kvarnstenar, brynen, flinta m.m.), slagg och trä.
Kristina Jonsson (med bidrag av Ellinor Larsson, Agneta Ohlsson, Amanda Kjellberg, Nathalie Dimc & Mattias Johansson):
Kvarteret Mjölnaren i Norrköping. Gravar, bebyggelse och verksamheter från bronsålder till 1700-tal. Arkeologisk slutundersökning. Fornlämning RAÄ 96:1. Kvarteret Mjölnaren 5, 9, 10, 13. Norrköpings stad och kommun. Östergötlands län
Stiftelsen Kulturmiljövård, 2015
