Som tidigare meddelats i Norr­köpings Tidningar har filosofie doktor Björn Helmfrid, Norrköping, avlidit i en ålder av 84 år.

 *

Vid söndagens gudstjänst i Capella Ecumenica – den så kalla­de Capelladagen – under medverkan av biskop Martin Lind, komminister Björn Rydberg och KFUM-kören under ledning av Bengt-Göran Sköld bar kyrkklockans toner bud över Trännöfjärden att Björn Helmfrid – en av pionjärerna och un­der många år styrelseledamot och kyrkvärd på Capella Ecumenica – är död.

Hans namn är intimt förknip­pat med Capella Ecumenica. På den stora stenen som restes till minne av kungens eriksgata i Östergötland, som inleddes med gudstjänst i Capella Ecumenica, finns Björn Helmfrids namn som en av kyrkvärdarna.

Björn Helmfrids briljanta formuleringsförmåga och histo­riska kunnande var en ovärder­lig tillgång vid Capella Ecume­nicas uppbyggnad och fortsatta arbete.

Bengt Appelgren
För Föreningen Capella Ecumenica

***

Vår ålderman och hedersmed­lem, filosofie doktor Björn Helmfrid, har avlidit i en ålder av 84 år.

Björn Helmfrid har varit trogen gillesmedlem i närmare 50 år och till styrelsen knöts han i mitten av 1960-talet. Sedan 1985 var han också Gillets ål­derman och hans mångåriga arbete i föreningen har belönats med hedersmedlemskap.

Med Björn Helmfrids bortgång har Gillet förlorat en mycket kunnig, erfaren och in­spirerande ledargestalt.

Med sin lärdom, livserfarenhet som forskare, arkivarie och pedagog, var han ett viktigt stöd för föreningen i dess mångsidi­ga kulturella arbete.

Många kommer att minnas hans lysande föredrag. utan ma­nuskript men ytterst detaljrika och språkligt korrekta. Söder­köpings historia behärskade han från grunden och kunde på ett elegant sätt ge ämnet ett vidare perspektiv.

Under sitt långa forskarliv hade Björn Helmfrid hunnit be­arbeta de flesta handskrifter ur Söderköpings förgångna och i Gillets årsskrift hann många av hans resultat publiceras.

Björn Helmfrid är utan tve­kan den flitigaste skribenten i årsskriften sedan dess början 1922. Redan i början av 1950-talet kom hans första artiklar om vår stad, men de flesta är an­nars från sista 20-årsperioden.

Hans ämnen var vittomfat­tande och omväxlande, från forntid till nutid.

På senare år roade han gillesmedlemmarna också med ”Små, små stycken ur Söderkö­pings historia”, allehanda ax­plock ur domsprotokoll och andra källor. Björn Helmfrid bi­drog även aktivt i årsboksarbe­tet som ledamot i redaktionskommittén.

Som styrelseledamot och ål­derman ställde Björn Helmfrid alltid upp när föreningen be­hövde honom. Han var pålitlig och punktlig, en trygg ledare vid såväl års- och höstmöten som mindre sammankomster.

Björn Helmfrid hade god för­eningsvana och ett brett kon­taktnät som var till stort gagn för Gillet.

Han var också mycket prak­tisk och hittade lätt lösningar på svårlösta problem. Det kunde gälla så vitt skilda saker som byggnation, arkeologi och an­slagsäskanden. Ingenting syntes honom främmande.

Det är således med stor sak­nad, men också med glädje, vi ska minnas hans person och hans mångåriga insatser för vår före­ning. Vi har förlorat vår ålder­man, framförallt en kunnig kolle­ga och god kamrat i styrelsen.

Svante Lihoff
Vice ålderman
för styrelsen i S:t Ragnhilds Gille, Söderköping

***

”En gång scout – alltid scout. ”Som scouter sedan unga år hade vännen Björn Helmfrid och jag ofta anledning att påminna va­randra om detta valspråk, när vi träffades i olika sammanhang.

Med påtaglig stolthet kunde han berätta, hur han med några andra socuter hade fått hedersuppdraget att bära scoutrörel­sens grundare, engelsmannen Baden-Powell, på en av björk tillverkad bår vid ett oförglöm­ligt läger i Stockholmstrakten.

Långt senare, i slutet av janu­ari 1947, fick vi tillsammans med hela den stora scoutfamil­jen försöka trösta varandra, när budet om vår egen scoutprins Gustav Adolf, Carl XVI:s Gus­tafs far, nådde oss och jag själv hade den tunga plikten att till den dåvarande svenske scout­chefen, greve Folke Bernadotte, överlämna telegrammet om dödsfallet.

Vid den tiden hade Björn Helmfrid och jag knutit ett omistligt kamratskap vid Kung­liga lifgrenadjärregementet i Linköping. Björn Helmfrid gjorde sig där känd för sin ly­sande intelligens och stora belä­senhet.

På ett beundransvärt sätt re­digerade han regementets kam­rattidning och bidrog med en rad sällsynt välskrivna och fängslande artiklar i skiftande historiska ämnen. Frågan är om denna tidning, så länge den ex­isterade, haft en sådan briljant med pennan flyhänt redaktör som Björn Helmfrid.

Redan då anade vi i kamrat­kretsen att Björn Helmfrid skul­le bli en historiker av rang. Med ett forskningsnit som gjorde oss häpna, tog han itu med Norrkö­pings stad historia och avslöjade där detaljer om personer och händelser som förut var okända.

Själv fick jag därigenom goda råd av vännen Björn Helmfrid. när jag skrev om Gustav II Adolfs själasörjare i fält, Johan­nes Botvidi, som ursprungligen kom från Norrköping och där hade en av Helmfrid ingående utforskad släkthistoria.

Hur han också som skolrek­tor i Norrköpings sedan fick tid och ork för ytterligare krävande forskningsgebit, bland annat kompletteringar till Linköpings stifts herdaminne, är för mig en gåta.

Sista gången som han och jag råkades var ute i Rönös lilla härliga arkipelag. Även då påminde vi varandra om vår förpliktande scoutlösen. Björn var redo för det oundvikliga uppbrottet.

Harald Tigerström
Kontraktsprost emeritus, före detta regementspastor

 ***

Vår gode vän och hedersmed­lem i sällskapet Greve Magnus Stenbocks Caroliner har lämnat oss.

Med sitt oerhörda historiska kunnande var han till utomor­dentligt stor hjälp vid vår forsk­ning. Om vi hade några problem eller frågor så hade Björn Helmfrid alltid ett svar och ställde upp med sin positiva livssyn och humor.

Hans plats blir svår att fylla.

Owe Hilding
Sällskapet Greve Magnus Stenbocks Caroliner

 

[Minnesord i Norrköpings Tidningar 1999-08-17]