Ringstadholms slott var beläget 0,4 mil från Ringstads egendom på en holme i Motala ström, något nedanför dess utflöde ur Glan. På sin tid ansågs detta fäste såsom ett af de starkaste och ett af de svåraste att intaga af fiendehand. Endast obetydliga lemningar äro nu öfriga af det samma (se Östra Eneby s:n). Första gången Ringstadholm nämnes är år 1316 med anledning af ett blodregn, som här då skall ha fallit. Den äldste till namnet säkert kände egaren är riksrådet Waldemar Eriksson, sonson till konung Waldemar Birgersson omkring 1360. Denne öfverlät Ringstada i Enebo till Bo Jonsson Grip år 1378. En af Bo Jonssons fogdar hade härstädes sitt säte, och Lösings, Bråbo, Åkerbo och Gullbergs härad kallades Ringstadholms län. Här dog äfven 1391 en af verkställarne af Bo Jonssons testamente, riddaren Birger Ulfsson, S:t Britas son. År 1404 köpte emellertid drottning Margareta slottet af dennes moder samt son Knut Bosson och dotter, hvilket köp tillgått så, att vid herredagen i Norrköping nämda år framträdde drottningen inför de församlade och frågade ”om Ringstadholm med gård och gods vore dömdt till kronan såsom evärdelig egendom”. De församlade svarade härtill: ”ja”. Derefter uppstod Knut Bosson och förklarade, att drottningen till fullo förnöjt honom, hans moder, fru Margareta Dufva och hans syster, så att han och de hade alldeles ingen rättighet vidare till nämda gods. ”Man vet ej med visshet”, säger’ en historisk förf., ”om Ringstadholm var gammalt kronogods och återdömdes till kronan. Hvad som är visst är, att det icke nämnes bland kronogodsen i Bo Jonssons testamente.” Margareta lemnade snart alltsammans till Esbjörn Djekn såsom fogde. Efter drottningens död innehades slottet af Magnus Eriksson Örnefot och sedan af Gerdt Jonsson, hvilka begge voro lagmän efter hvarandra i Östergötland. Efter den senares död 1425 ditsatte konung Erik en tysk, Henrik Styke, till höfvidsman, under hvilken Ringstadholm under Engelbrektska befrielsekriget var utsatt för belägring. Engelbrekt, som dragit hit ned från Nyköping, lät genast vid sin ankomst upsätta ”sina skirma hart före bron”, hvarefter underhandlingar om slottets uppgifvande förehades. Men Styke svarade förtretad, att han aldrig skulle öfverlemna detsamma. Då blef äfven frihetshjelten förargad, och
”Engelbrekt svor att innan sju daga
Då vill jag dig med håret utdraga.”
Derefter började Engelbrekt att anlägga belägringsverk, bland hvilka det förnämsta var en flotta, å hvilken uppfördes ett fem våningar högt torn, hvarifrån han lätteligen kunde skjuta öfver slottsmuren. Då blef Styke rädd och anhöll om fem dagars stillestånd, hvilket äfven beviljades. Derefter öfverlemnades slottet till Engelbrekt mot fritt aftåg. — Sedan Engelbrekt sedermera blifvit mördad, togo hans banemän sin tillflykt hit. — Under stridigheterna emellan Krister Nilsson Wase och Karl Knutsson Bonde innehades Ringstadholm af den förstnämde. Vid förlikningen dem emellan afgjordes äfven, att sonen Karl Kristersson skulle få behålla slottet. Ar 1440 innehades detsamma af Bengt Jönsson Oxenstjerna. — Konung Karl Knutsson, som uppgifves vara född härstädes 1409, lemnade slottet till Åke Jönsson Svarte Skåning. Sedermera hafva vi oss icke något bekant om detsamma förrän vid år 1469, då Trotte Karlsson Wase, som deltog i sin broder Erik Karlssons uppror, var höfvidsman. Slottet blef då i början af år 1470 med den kringboende allmogens biträde intaget och uppbrändt.
Anton Ridderstad, Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland. Senare delen. M-Ö, Norrköping 1875-1877
