Skepparegatans korsning med Fleminggatan (Södra Strömsgatan då) på 1870-talet. Längst i bakgrunden gaveln av det enda som i dag återstår av bebyggelsen på bilden – den dåvarande fattigvårdsanstalten för män (uppförd 1857-58) på Skepparegatan upp mot Nya torget. Byggnaderna i förgrunden tillhörde det ringborgska handels-huset. Längst fram t h boningshuset, där några generationer Ringborg residerade under i stort sett hela 1800-talet. Den lägre träbyggnaden till vänster därom, i gatukorsningen, användes för handelsverksamheten men även i någon mån som bostad. Båda husen var från 1700-talet och förvärvades av Jöns Ringborg i början av 1800-talet. Byggnaderna revs i slutet av seklet, varefter sonsonen Edward Ringborg lät uppföra den ståtliga femvåningsbyggnad, som fortfarande står kvar där på platsen. Den låga byggnaden närmast bortom det mindre trähuset inrymde kontorslokaler för firman samt, på övervåningen, några bostäder. Den större stenbyggnaden uppe vid korsningen med Nya Rådstugugatan hade uppförts på 1850-talet. Där fanns stall, visthusbodar, foderrum, vagnbod och kuskbostad samt på de övre våningarna magasin av olika slag. I bildens förgrund leder den s k södra roddartrappan ner mot vattnet. Härifrån bedrevs roddtrafik över Strömmen alltifrån urminnes tider och fram till Hamnbrons tillkomst in på 1900-talet. Här fanns också en klappbrygga, och här hämtade folket på Östantill sitt dagliga vatten ända in på 1870-talet. Fotografiet tillhör byggnadsnämndens samlingar i Stadsarkivet.
Denna för oss så främmande syn var under hela 1800-talet någonting för Norrköpingsborna mycket välbekant – den s k Ringborgska gården.
Här bodde handelsfamiljen Ringborg i det stora trähuset till höger, och här i detta kvarter drev firman sin handelsverksamhet.
”Om något handelshus, eller något hem, kan ställas som typ för gångna tider” – skriver Wilma Lindhé i Från flydda tider – ”tycks det mig vara det Ringborgska.
Enkelt, gammaldags, komfortabelt, förkovrat år från år genom klokt, träget arbete och sparsamhet, förenade med rättrådighet och generositet – när helst den ansågs lämplig.”
Om denna handelsfamilj och dess leverne ska vi berätta om i några Återblicken framöver.
Vi börjar då som sig bör med anfadern Jöns, han som tog sig namnet Ringborg enär han stammade från Sefverums by i Ringarums socken, där han kom till världen år 1708.
Det gick att komma sig upp från koja till slott, eller åtminstone näst intill, även i detta gamla Sverige.
Unge Jöns kom i skola i Söderköping, blev kolskrivare vid Gusums Bruk och gick därifrån till sjöss, med två år som kajutvakt och jungman på Norrköpingsgrosshandlaren Christian Ebersteins fartyg med anhalter bland annat längs Medelhavet.
Detta var Jöns Ringborgs första, om än möjligen indirekta, relation till de fina Norrköpings-familjerna – som den begåvade unge mannen nu snart skulle finna vägen in till.
Efter någon tid vid bland annat tullkammaren i Norrköping fick så Jöns Ringborg in på 1790-talet tjänst som bokhållare hos Fredrik Jancke, som var en av de främsta industriidkarna i den tidens Norrköping.
Bland mycket annat drev Jancke en textilfabrik i det s k Stenhuset i korsningen mellan Bråddgatan och Vattengränd. Jancke fick snart stort förtroende för sin unge medarbetare, som till och med erbjöds att ta över ledningen för den ansenliga fabriksrörelsen.
Enligt Edward Ringborgs uppgifter i hans släktkrönika – som vi i det här sammanhanget till mycket stora delar baserar oss på – blev Jancke mycket misslynt när den levande unge mannen avslog anbudet.
Jöns Ringborg hade vid den här tiden redan börjat med egna affärer. Och det var den rörelsen som han nu ville satsa på.
Utan tvivel underlättades satsningen av det giftermål, som Jöns Ringborg ingick år 1802.
Över huvud taget är det slående, vilken betydelse giftermålen hade inom den tidens ledande Norrköpingsfamiljer. Dessa var inte många, men nog så ofta förenade genom släktband.
Det finns också flera exempel på framgångsrika unga män, som gifte in sig i de fina familjerna. En annan som hörde till samma kategori var fadern till den Sara Ulrika Palm, som blev Jöns Ringborgs maka.
Denne Carl Palm hade till och med lyckats gifta in sig i två fina Norrköpingsfamiljer. Han hade i slutet av 1750-talet fått anställning som informator i grosshandlarfamiljen Westerberg, ett av de förnämsta köpmanshusen i den tidens Norrköping, och sedan efter några år gift sig med en av döttrarna och därvid också övertagit handelsrörelsen.
Hustrun dog sedan mycket ung, inte mer 23 år gammal – varefter Carl Palm tre år senare ingick nytt äktenskap, denna gång med dottern till den likaledes framstående Norrköpings-köpmannen Justinus Gartz. Härigenom fick han nya förbindelser och växande inflytande.
En annan svärson i det gartzska huset var redan nämnde Fredrik Jancke. Och Jöns Ringborg, för att nu återvända till honom, var således i tjänst hos Jancke samtidigt som han gifte sig med dottern till dennes svåger. Som Edward Ringborg mycket riktigt konstaterar i sin familjekrönika så flöt denna kärleksaffär ”samman uti en enda härva av släktskap, vänskap och köpenskap”.
Vid tiden för sitt bröllop var Jöns Ringborg redan etablerad som handelsman och hade köpt det stora trähuset till höger på bilden, där de nygifta nu flyttade in.
Kvarteret hade då ännu inte riktigt fått det utseende som bilden visar. Men de båda trähusen längs Strömmen fanns där redan, och med bostad på nedervåningen och spannmålslager en trappa upp utvecklade nu Jöns Ringborg med kraft sin affärsrörelse.
Han handlade med specerier, sill, salt, spannmål. Han ägnade sig också åt skeppsrederi, med egna fartyg likaväl som andelar i andras.
Under denna första tid bedrev firman även minuthandel i en öppen bod belägen på andra sidan om Nya Rådstugugatan. Affärerna gick alldeles utmärkt, och särskilt de två årtiondena efter Wienkongressen 1815 – då förhållandena i gamla Europa ”ordnades upp” efter Napoleonkrigens omvälvningar – betydde en enda lång blomstringstid.
Men mer därom, och om släkten Ringborgs vidare öden, i nästföljande Återblicken.
Ur artikelserien Återblicken av Jan Nordström. Folkbladet den 12 mars 1994.
